Jag var ensam hemma. Eller nej, vad säger jag. Jag har ju en katt.
Men hon befann sig inte i närheten och jag ville inte störa hennes middagslur.

 Jag kände mig rastlös. Skrev lite på morgonen, men sen tappade jag fokus och jag förbannade mig själv över koncentrationsförmågan (som jävla äppelskrutt).

Jag kom och tänka på alla åsikter som jag har mitt huvud;  som depressionen har hållit kvar inom mig. Förut så löste jag ju detta genom att skriva ner allt i mina dagböcker - och sen så rann det bara av mig! Men vad händer när jag inte alls kan fokusera på skrivandet? Allting bubblar inom mig bara.
Numera är jag "överdrivet konflikträdd" och jag tror att; om jag säger/skriver fel saker; då kommer vem som helst att attackera mig och jag kommer må ännu sämre. Jag tror ju jämt att allt jag säger är fel och jag har ingen som helst rätt att yttra mig överhuvudtaget. Det bästa är om jag bara håller käften och låter andra bestämma! (trots att detta gör mig oerhört olycklig).

Men så kom jag att tänka såhär.
Om jag själv filmar mig när jag pratar; och ingen är ju här (förutom Zelda, men ofta hon kommer sno min mobil och ladda upp videon på youtube sen då!), nejdå, men jag tänkte....jag är ju rädd för kritik. Om jag själv spelar in när jag pratar; och vet att det bara är jag som kommer se videon och har inga planer att ladda upp den.... kommer jag få uppleva den där "farliga situationen" då? Är jag en sån som hoppar på andra? (alltså...varför skulle jag hoppa på mig själv?? ) . Jag är min egen kritiker.  Jag är inte mobbar-typen om man säger så. Är det någon jag ska lita på, att inte bli attackerad av, så är det jag själv! 

Så jag gjorde det.

Jag spelade in en video; då jag pratade i ca 5-6 minuter om mina åsikter jag har kring ett visst ämne. Den enda som lyssnade på detta sedan - var jag själv! Och jag rabblade mina erfarenheter; vad jag upptäckt och vad jag tror att andra tycker, och mina egna åsikter (såklart!) - det var det absolut viktigaste!
För jag går runt och bär på min rädsla hela dagarna; så kändes det här jätteskönt att få ur sig! Jag mådde bra efteråt och jag märkte hur jag i slutet av videon även hade mer "närvaro i kameran". För i början så tittade jag ner mycket och tyckte att allting var så otroligt pinsamt.  Men det här är en övnings-sak! Jag kommer fortsätta och hoppas att det känns bättre med tiden!

Med det här så har jag inga planer på att börja vlogga eller sånt (eller det vore ju sjukt roligt, om jag hade haft bra självkänsla) ...men jag tänkte....att om det här skulle göra så att jag på något sätt "övar bort" mitt negativa tänkande - då är det ju värt ett försök. Vem vet, kanske jag slänger upp något i framtiden när jag känner att "damn, där gjorde jag ju bra ifrån mig".

Men ja.... det var en tanke jag hade och eftersom jag har lite bloggtorka just nu så tänkte jag att jag kunde skriva om det här.


EDIT: Jag har spelat in 3 videos (en per dag)  för tillfället och jag har kollat igenom dessa om och om igen. Jag märker av små saker i mitt beteende; jag märker mer av mina rädslor; jag måste se mig själv och försöka acceptera att det här är jag. Och sen när jag väl har börjat acceptera att jag får ha åsikter.....hur ska jag få ut dom.... utan att oroa mig för vad andra ska tycka. Bra fråga! Det får bli nästa steg! :)