Jag har fobisk och osjälvständig personlighet. En dag reste jag till Sundsvall.
Målet var en hotellnatt ensam. Att hantera ångesten; över att byta från tåg till en ersättningsbuss från Hudiksvall för att ta mig vidare (vilket också är en process som känns extremt jobbig...får katastroftankar att alla möjliga fel kan inträffa). 
Jag hade även planerat in andra känsloexponeringar. Tillexempel att besöka hotellets gym och att inte undvika frukostbuffén trots att det är mycket folk omkring mig. Jag planerade att jag skulle säga nått snällt till personalen på hotellet, och ställa frågor, för att hålla samtal vid liv; att förstå att folk inte bitts.

För några år sedan tog jag mig inte ens ut ur lägenheten, och gjorde jag det så var jag aldrig ensam. Och just att ta in på hotell ....var också en första-gången-upplevelse (alltså man har bott på hotell innan, men jag har aldrig stått bakom en bokning och incheckning, förens nu).

Sen att hantera alla dessa tankar och känslor som man går runt med.
Att man inte litar på sin förmåga att klara sig på egen hand.

Det är stort. Att jag ens överlevde. Och jag är stolt över att jag kunde hantera det. För man var supernervös inför det här med att resa själv: samtidigt som man såg fram emot att ha lite egentid för sig själv. Ingen hade krav på mig; utan jag själv kunde välja vad jag ville göra av min tid.

Jag har varit till Sundsvall en gång; men det var med en väninna för flera år sedan och jag minns inte riktigt hur allt såg ut och jag hade ingen koll på miljön eller nånting då; så det är officielt nu när man varit där själv; att man har koll på var man går och såntdär. En viktig del i min resa var att besöka kulturmagasinet, hänga på biblioteket där en sväng för att rita/läsa.