Första gången jag var iväg till Poetry Uncut (=ett poesievent i Gävle) så var jag oerhört rädd; dels för att det var ett nytt ställe jag besökte (som jag velat gå till i flera år, men inte gjort pga min osjälvständighet). Då var målet att bara vara där, "känna in sig i miljön", uppleva eventet och se vad det har att erbjuda. Det var ett enormt steg att överhuvudtaget vara där och inte fly.

Jag besökte Poetry Uncut, för andra gången nu i veckan. Tisdagen 23 Februari 2016.
I och med att jag går en KBT-behandling, så har detta fått blivit en övning i några små steg i taget.

Och denna kväll så hade jag listat att jag antingen:

1. Ska läsa en egen text på scenen
ELLER
2. Joina i en konversation på något sätt. Antingen om jag startar, eller bara hänger med och får utrycka mig i ord liksom.

Oplanerat och utan krav på mig själv: Så slutade det med att jag gjorde båda alternativen!
*applåder till mig*

Jag var första poeten ut på scenen, efter ett musik/sång-framträdande.
Jag var oerhört rädd. Just punkt nummer 1 var den jag kände var mest läskig.
Jag trodde jag skulle dö. Men jag ville gå upp först med!
för annars vet jag att jag inte skulle kunna njuta av kvällen sen.
(Jag ville bara få det gjort!)

Men när jag gick mot scenen....det blev som en "drömsekvens"

Var det verkligen jag som stod där uppe på scenen nu?
Och presenterade mig och min dikt?

Jag sa det jag skulle, tackade och gick ned och satte mig.

Ville gråta (för det var så overkligt), skakade (för det här är en rädsla....att alla har ögonen på mig, jag tankeläser att folk tänker "si och så" om allt som kommer ur min mun).

Jag ville så gärna jämföra mig med alla andra: hur bättre dom var än mig. Men jag fann mig i tanken och bara "Näe". Jag kan inte jämföra mig med andra, för vi är alla olika. Jag är inte nöjd med texten jag läste (då det var år och dar sedan jag skrev den), MEN nu var ju inte det huvudsaken. Utan jag vågade! Och vet ni vad? Ingen skrattade ut mig och jag fick applåder och jag ville vara ett mer känslomässigt vrak än vad jag visade....men jag tog det coolt lugnt ändå. Man fick liksom andas ut, lugna ned sig och njuta av andras texter.

Och på tal om att konversera med människor. Jag gick fram till ett bord, såg att två samtalade...satte mig där och sa "jag hoppar in lite här jah". Tog i hand och presenterade mig. Vi utbytte en rad olika intressanta saker; bl.a tips på saker vi kan kolla upp (författare/boktitlar mm) och inspirerade varandra. Det var riktigt trevligt. Och det här är jag också ovan med. Jag är alltid den som flyr och vill hellre att andra ska komma till mig. Men är målet att skaffa nya vänner, ja, då är det bara jag själv som kan styra det. Genom att prata. Dom känner ju inte till mitt förflutna, jag kan bara vara den jag är idag.

Och jag är så stolt över att jag överhuvudtaget kom ut (åter igen) trots all den magonda jag fick stå ut med innan jag kom dit. Och det slutade ju i succé.

Jag fick mycket kärlek och pepp av en väninna som tyckte jag skulle köra så det rykte. Det stödet hjälpte otroligt mycket. Hon tror på mig och mina texter. Jag vet att jag fortfarande är otroligt kritisk själv med när det gäller mina texter: i rädsla för vad andra tycker och tänker. Men det här steget är enormt! Och jag hoppas att jag även nästa månad vågar mig upp på scenen igen. Det jag har att jobba på tills dess är ju att sluta se ner på mitt eget skrivande.

Min väninna filmade dessutom det hela (!) , det hade hon inte behövt göra, men jag är samtidigt tacksam över att hon gjorde det. Min första spontana reaktion var att jag hade fina kläder (och det är inte ofta jag tänker positivt om mig själv!) . Enda är att jag känner att jag tittar ner mycket i pappret och sånt, men det blir bättre med tiden. Jag bjussar lite på mig själv och slänger upp den här videon ~

Vad kom jag fram till då? Efter att jag gick upp på scenen och allt det där...jag var ju skitskraj!!!
Jag mådde otroligt dåligt innan och efter jag gick upp på scenen; men sen sköljdes känslorna av mig och jag kunde fokusera på resten av eventet. Jag insåg att ingen skrattade ut mig. Ingen sa något dumt. Jag fick till och med höra att folk tyckte jag var modig som vågade gå upp. Alla kan bara om dom vill.