Man kör en träningsövning. Om ni tänker er 10 meter.
Också ska man springa fram och tillbaka hela tiden i 2 minuter.
Medans den andre räknar hur många "rundor" man lyckades göra på den tiden. Nånting sånt.
Och när jag började gruppträna i Januari 2016 så klarade jag som högst ca 15-17 stycken.
Men jag har märkt med tiden nu hur min kondition har förbättrats.
För idag sprang jag 27 stycken!
Och om man jämför med senaste (25) så har jag ökat på ännu mer.
Och det känns ju sjukt bra!

Just att man fortfarande kämpar på att delta på träningstillfällena, trots mina depressioner.

Hela dagen idag tillexempel (tisdag):
Hela förmiddagen håller jag mig aktiv, men på eftermiddagarna
blir jag jättedeppig och har humörsvängningar och shit.

Jag säger hela tiden att NÄE SKA INTE TRÄNA IKVÄLL JAEE.
Men ändå tar jag mig iväg ,trots ovilja. HUR ¤&%&¤/ GÖR JAG DET?????

Jag mår skitdåligt när jag promenerar till skolan där vi håller till, ja.
Det gör jag hela tiden. Men jag har erfarenheten!

Om man tänker hur jag oftast mår efter träningarna:
DÅ MÅR JAG SOM EN GUD

Då är jag bäst i världen.
Är inte den känslan mer värd, än att vara hemma och grina i kudden???

Jag kan ju tycka det.

Och den här ångesten. Den kommer finnas där.
Den är en del av mig. Och ju mer jag gör dom här sakerna,

så kommer det bli lättare.

Just nu känns det som om jag "börjar om" igen (jag känner mig svag ibland, ont i kroppen osv), för jag har haft ett uppehåll nu i någon månad. (Men med dagens resultat på fystestet, visade ju helt annat! WOW)
Fast jag har försökt få in lite träning i mitt egna schema istället.

Antingen att jag går/joggar något terrängspår, planerar in promenader/utflykter istället för bussen eller dansar/gör övningar hemma. Jag tycker att träning fortfarande är BLLEEH ibland. Men samtidigt vet jag att jag mår så mycket bättre av det. Jag kör tabata med ett glatt gäng - på en skola 10 minuter från där jag bor. Det går bra!