negativ energi

Allting är grått, immigt och kallt.
Ångesten gnager. Jag vill läsa dikt på festival.

Men du är ju helt jävla värdelös, ekar hjärnan.
Jag försökte ignorera festivalen genom att diska.
Verka så förbannat upptagen.
Men jag vill ju läsa dikter.
Vem fan är det som säger att jag inte ska göra det?

Jag är i bristgräns till gråt, men jag tar grusiga kliven
till biblioteket.
Jag vill, men jag vet inte om jag kan.
Öppen scen ikväll. Läs en text. Vad som helst.
Jag vill läsa, säger mitt hjärta.
Men du kan ju inte, säger mitt huvud

Jag går upp på scenen
Känner hur jag skakar; håller i micken
för att verka säker, jag får ut varje ord
trots att det svajar i rösten.
Vågar inte se i åskådarnas ögon,
hur de skrattar åt mig.

Du var bra, sa folk
Fly från massan, säger mitt huvud
Jag gjorde det jag ville,så jag var nöjd

I en månad har jag vetat; att jag ska upp på scen
För jag vill delta med en text
När dagen kom, så tvekade jag

Alla dessa hatiskt strömmande tankar,
som blixtnedslag. Förlamande.

Men jag gjorde mitt "uppdrag".
Att låta festivalen få höra mina ord.
Alla hatade dig, säger mitt huvud
Jag sväljer klumpar av vreden, blundar

tänker

Jag är stolt över att jag gjorde det jag ville

(trots att jag fortfarande går runt
med huvudet fullt av negativ energi)