11/5-2019.
Jag känner mig som en konservburk,
urtömd på sitt innehåll.
Orden är så elaka och vill inte lämna min kropp.
Ingen får höra hur jag gråter i bröskorgen.
I biblioteket.
Jag låter pennskaftet smeka skrivbokens hungriga sidor.
Allt som spills ut är avsky mot mig själv och världen.
I biblioteket.
Mina pennor dansar på bordet, en tidning rycks från sina sidor
och min älskling skriver i soffan några meter härifrån.
"Visa vad du kan", min blick faller på skrivboken
som är proppad med läs och skriv-inspo.
Jag vet vad jag kan och inte kan.
Fast "inte kan" väger tyngst just nu.
I biblioteket.
Det är inte omgivningen som river ögonen ur mina ord.
Orden vill ut ur kroppen och den inre polisen vägrar släppa taget.
En dragkamp i tystnad.
I biblioteket.
Ingen skriker,
alla är tysta utom fåglarna.
Fast älsklingens fötter byter sittställning,
träningsskorna slickar det blanka golvet.
Jag kisar mot klockan som skymtar bakom bokhyllan. 13.40.
Biblioteket stänger om 20 minuter denna lördagseftermiddag.
Jag andas in bokparfym på vägen ut.
Hamnar härnäst i det grådassiga vädret.
Jag andas in miljökaoset och politikens tragiska makt.
Jag blickar mot biblioteksbyggnaden.
"Vi ses snart igen", viskar jag ömt.
Jag stäcker ut mina armar i väntan på en kram.